MATHILDA

När det ringer i hemtelefonen hemma hos mig inträffar en rätt så intressant process.

Först gissar både pappa och mamma på vem det är. Mamma gissar på att det är någon av pappas vänner och pappa gissar på att det är någon av mammas vänner. När de gissat klart säger Jonas och jag: "Jaa, inte är det till mig i alla fall."

Då har det gått kanske tre signaler. Alla börjar bli lite stressade. Vem ska egentligen svara?

Vid denna punkt slutar det i 8 av 10 fall med att familjen stirrar på mig. Den fjärde signalen tjuter. De stirrar på mig, stänger in mig i ett hörn, som jägarna gjorde med mammutar på istiden.
 
Då, reser jag mig våldsamt upp, tar telefonen, svarar och lämnar resten av familjen åt deras vinst.   

Ni går verkligen miste om något. Alla ni som inte tittar på Lost. Ni skulle ha ett så mycket bättre liv. Det är säkert.

Och i torsdags gick ni verkligen miste om något. Det var ett väldigt bra avsnitt. Och ni såg det inte.

Stackare.

------------

Skulle nu bara vilja hälsa till Jesper Wibring, Rasmus Andersson och Fanny Ekström att jag fick 21473 på Snake idag.

Vi var på Tjörn en gång. Min familj och jag. Tjörn är en ö tydligen. Utanför Göteborg. Vi var där på semester. Jag var väldigt liten då, tre kanske.

Vi bodde på en bondgård. Ja, en bondgård. Det skulle vara bra för oss barn. Att få se djuren och allt. Och åka traktor. Det fanns en liten damm där också, på gården. Väldigt liten var den. Det konstiga var att det fanns fisk i den. Självklart ville då min bror prova fiska där. Han var kanske sex-sju år. Pappa, som är en mycket erfaren fiskare, sade så klart att det inte var något problem.

Så där stod de, pappa och Jonas, med spöet i högsta hugg och fiskade i dammen. Jonas var överlycklig.

Jonas hade precis dragit upp en fisk när det intressanta inträffade. Pappa tog tag i fisken, med Jonas hoppandes bredvid sig, och drog av den från kroken. Jonas var stolt nu. Riktigt stolt. Han var så stolt att han själv ville hålla i fisken och slänga tillbaka den. Där sa pappa nej. Jonas skulle inte klara av att slänga tillbaka fisken. Han kunde ju missa hela dammen och på så sätt döda fisken. Nej, pappa skulle sköta återkastandet. För fiskens bästa.  

Jonas sade adjö till fisken och pappa tog sats. Den flög högt. Alla följde den med blicken. Den föll och föll... SMACK! Rakt på den enda stenen i hela dammen. Synd, pappa. 

När jag inte har annat för mig sitter jag och tänker på en massa onödiga grejer. Nu menar jag inte att jag bara tänker på det, utan jag försöker verkligen räkna ut det också. Jag kan sitta i en halvtimme och bara fundera över helt oväsentliga saker, som:  

• Hur många kilometer scrollen på datormusen har rullat.
• Exakt hur många mus-klick datormusen klickat.
• Hur många gånger jag loggat in på Bilddagboken eller MSN.
• Hur många steg jag tagit totalt i mitt liv.
• Hur många kilo mat jag ätit under hela min livstid.
• Hur mycket pengar jag spenderat allt som allt.
• Hur många liter vatten jag druckit.
• Hur många mil blyerts jag använt.

Jag har en tvångstanke också. Jag får inte gå på linjer, eller det som man kan dra linjer ifrån. I golv till exempel. Där finns det skarvar. Dem måste jag hoppa över. Ännu jobbigare är det när jag är på stan. Eller i skogen. Skitjobbigt.

Daniella har dock en lite halvt jobbig tvångstanke hon också. Hon måste räkna grejer. 2, 4, 6, 8, 10, 12. Om det hon räknar inte blir ett jämt tal, räknar hon om det. Hon har därför stenkoll på hur mycket det finns av allt, hur många fönster det finns på stadshuset till exempel. Det kan ju vara kul att veta.

Jag måste bara berätta det här.

Jag blev för första gången på länge väldigt arg nyss. Den där delen av hjärnan som sköter aggressioner fick jobba lite. Amygdala, heter det så?

I alla fall var situationen så att jag precis hade duschat. Jag stod där och skulle hänga upp duschkranen. Jag tar upp den, vänder på den och lyfter upp den. Då slår den till. Den lilla saten. Ur duschmunstycket börjar det rinna vatten. Vattnet rinner ner på min hand, vidare ner på armen och ner in i mina torra kläder. Amygdalan reagerar direkt. Jag var redo att strypa det usla munstycket. Puckla på det med all min kraft. Håll tätt din odugliga skojare!

Med våld satte jag sedan tillbaka kranen, blängde med full styrka på den, tog min handduk och lämnade badrummet.

Då var det dags igen då...

Något som ofta hände när jag var mindre var att jag och mina kära vänner filmade varandra. Vi gjorde TV-program. Nyhetsprogram till exempel, med reklam och allt. Just den här dagen skulle vi dock spela in ett intervjuprogram.

I rollerna:

Fanny Ekström, superkänd fotbollsstjärna på TV-intervju.

Mathilda Altis, TV-profil med intervjuprogram.

Kameraman är Fannys storebror Martin.

Det är i slutet av den mycket lyckade intervjun och programledaren ska ställa en sista fråga till superstjärnan.

Mathilda: Ja, sista frågan nu, vilken är din favoritårstid?

Fanny: (hon börjar tappa koncentrationen nu, det märks, hon börjar flumma lite) Min favorit är Maj, ja det är det. För jag fyller i Maj och Maj...

Martin: (drar en suck bakom kameran, skriker) ÅRSTID!

Fanny: (kollar in i kameran med förskräckt min) Oj, jaha! JAHA!

Efter detta följer ca. två timmar av hejdlöst skratt.

Kommer ni ihåg den där gången då det var någon som sprutade vatten i Fredrik Reinfeldts ansikte? En tjej. Hon spelade in ett nytt humorprogram. Ett SVT-program. Det blev en riktig uppståndelse. Spruta vatten i ansiktet på statsministern, vad är det för påhitt? Så sades det.

Det blev inget med det där programmet. Det lades ner. Berodde nog till stor del på att tjejen med vattnet blev anmäld. SVT skämdes. Ett stort övertramp kallade de det.

Programmet skulle ha hetat Ballar av stål. Det många inte vet är dock att detta humorprogram har sina rötter i England. Där heter det Balls of steel.  Och det är riktigt roligt. Råkul. Speciellt en grej. Eller, en person för att exakt. Neg heter han. Väldigt skön kille. Kolla bara: 

 

Min klass har hängt ihop i 8 år. Snart. Några har hoppat av. Några nya har kommit. Några har både hoppat av och kommit tillbaka. Bara sådär. Först bytt, sen bytt tillbaka. Varför då?

Jo, vår klass är en mycket bra klass. Idealklassen skulle jag vilja påstå. Alla gillar oss helt enkelt. Klassen är så eftertraktad att vi är tvungna att sluta ta in elever till klassen. Det är fullt. Helt stopp. Till vissa personers besvikelse. Om man inte kommer in i vår klass, får man ta en annan åtta. Så är det. Punkt slut. Inget tjafs.

Förändring väntar dock. Nästa år är sista året vi är en klass. Sen slipper vi varandra. Om man då inte hamnar i samma klass på gymnasiet också.

Jag byter klass då, på gymnasiet, för första gången i mitt liv. Tufft.  

Helt plötsligt fick jag en hel eftermiddag. Bara sådär. En hel eftermiddag fri. Ledigt. Min planering blev brutalt undansopad och nu sitter jag här. Utan något att göra.

Ibland skrattar vi mycket i skolan. Hiskligt mycket. Riktigt kul har vi. Vi skrattar åt allt. Nästan. Killar som springer in i glasdörrar tillexempel, misslyckade glidtacklingar fungerar också. Felparkerade bilar. Det som det skrattas mest åt är dock felsägningar. Det händer ofta. Vi har talproblem, vi. Dyslexi, fast med munnen. Ungefär.

Interna klassiker:
"Möntor och vassar."

"Har du sett vår nya soffa? Här kommer Loffa."

"Missnöjda människor..."

"Byggsen inte hus?"