Uppskjutet och jag
Vi ska till Gröna Lund med klassen på tisdag. Stenkul.
Jag har dock några dåliga minnen från det här med karuseller. Som när jag var på Liseberg och skämde ut mig totalt. Herregud.
Jag var 10 kanske. Det 5 år sedan, tänk på det. Jag har förändrats, utvecklats. 5 år sedan, ja.
Det var i alla fall så att jag och min alltid lika omtänksamma bror skulle åka Uppskjutet. Här bör påpekas att jag aldrig har vart så nervös i hela mitt liv, någonsin. Vi satte oss i sätena och jag spände med skakande händer fast mig. Så, tänkte jag, nu var det bara till och dö då. En tjej kommer fram, hon som kontrollerar att allt sitter rätt. Då händer det, det som inte får hända. Hon stannar till hos mig och rycker och sliter i banden, extra mycket. Hon kollar på mig och drar en liten suck. Själv fattar jag ingenting. Alla sitter och väntar. Hon rycker, jag stirrar. Då går hon helt plötsligt därifrån. Jaha, tänker jag igen och återgår till min nervositet, nu är det dags att dö, bra utsikt kommer jag ha i alla fall. Men nej, hon kommer tillbaka. Hon håller i något. EN SKRUVMEJSEL! Nej, är karusellen sönder? Nu kommer jag verkligen dö! Hjälp mig!
Hon stannar till vid mig och säger: Eh, du. Du har satt den här fel...
Va? Satt den fel? Hon tar skruvmejseln och börjar knäppa upp mina band. Jag hör hur resten av passagerarna suckar, inklusive min bror. Jag hade satt den fel. Jag hade satt det rackarns bandet fel. Fel!
Hon fixade till banden och knäppte dem, rätt. Och jag åkte, för första och sista gången.
