MATHILDA

Det har uppmärksammats att det inte blivit lika mycket inlägg här som vanligt. Det finns en självklar anledning till detta.

Jag hinner inte. Jag har sommarlov, och jag hinner inte. Sorgligt.

För någon vecka sedan fick jag för mig att jag skulle lugna ner mig. Jag skulle vara nyttig. Dra ned på vissa saker som man kan stoppa i munnen. Det fick mina tankar att vandra tillbaka till mellanstadiet.

Lasse.

Det kanske säger vissa något. Antioxidanter, flavonoider, lipider, vitaminer, mitokondrier. Vitamin E. Jag kommer ihåg. Det sitter fastetsat i mitt minne. Varje gång jag ska äta något som innehåller något onaturligt hör jag rösten i mitt huvud.

Groddar... avokado... tomat... GRODDAR.

Det håller dock aldrig mer än några dagar eller så. Sedan är jag igång igen. Rösten undanträngd.

Juli har vart händelserik.

• Jag är sjukt, äckligt, djävulskt trött på Mercy med Duffy.
• Siba -reklamen får mig att skratta. På ett ytterst nedvärderande, elakt och kallsint sätt. Oskönare reklam har aldrig visats. Blä.
• Endagslinser har numera övertaget. Jag blir beroende, vilket leder till att de stackars månadslinserna ligger där. Oanvända.
• Min hud är bränd. Och jag tackar högre makter för att det inte syns lika mycket som det känns.
• Min Lost-abstinens är nu grov. Farligt grov. Det dröjer inte länge till innan jag stänger in mig i en vecka och kollar igenom alla avsnitt på en gång. 4 8 15 16 23 42. Så att säga.
• Harry Potter saknaden är inte heller särskilt avtagande. Beror mest på att det nu var året sedan jag senast läste sista meningen. Sena nätterna spenderas nu med att tröstläsa böckerna. Illa.
• Jag har blivit rejält förälskad i en bok. Det låter inte bra. Men fan vad bra den var. Jag kontaktar dig, Cissi, snarast för ett snack. Du måste läsa den.
• En strimma hopp skymtar i knutarna. Mitt hår är längre. Längre än det någonsin vart. Vilket, i och för sig, inte är något att skryta med. Daniella, jag vill att du läser den här punkten ett antal gånger. Minst 5. 

Ja.
 

Vad har vi lärt oss denna vecka?

• Om man inte har möjlighet att köpa kläder, ska man heller inte titta på dem. Än mindre prova dem.
• Man ska inte bjuda en laktosintolerant på glass.
• Kaniner överlever tydligen inte i de svenska skogarna.
• Meteorologer är djupt överskattade.
• Kolla aldrig på en skräckfilm själv. Och absolut inte nära ett stort fönster.
• Det är fullkomligt omöjligt att planera saker när man har sommarlov

Vad ska vi tänka på tills nästa vecka?

• Värderingen av kläder får inte gå till överdrift.
• Frukt är inte glass.
• Hamstrar och kaniner har en tendens att fara illa i Forssjö.
• Underskatta aldrig innehavandet av pengar. 
• Lita aldrig på en meteorolog
• Sömn är tid.
   

Angående den sista punkten. I morgon ska jag gå upp klockan 06.30. Då ska jag lägga mig och kolla på film i soffan, med täcke och kudde, ett tänt ljus, ett grillspett och en påse marshmallows. Hej.

Det har kommit till min vetskap att det finns två minnessorter. Korttidsminne och långtidsminne. Det har också kommit till min vetskap att ett utav dessa är bäst hos en. Man har alltså antingen bra långtidsminne, eller bra korttidsminne. Det tycker jag intressant. För det stämmer ju. Jag kommer absolut inte ihåg vad jag åt igår. Men jag kommer ihåg exakt vad som hände den dagen då jag för första gången fick vara kvar till klockan 5 på dagis. Som inträffade för ca 12 år sedan. Jag tänker nu därför bevisa att jag har ett utomordentligt långtidsminne. Som självklart resulterar i ett obefintligt korttidsminne.

Jag lekte väldigt mycket ute som liten. Lekte med grannkompisarna. Men ibland ville jag inte leka alls. Jag ville vara själv, inomhus. Det är dock en speciell dag som har etsat sig fast i mitt spektakulära långtidsminne.

Den dagen ville jag verkligen inte gå ut. Men av någon anledning var jag tvungen. Du måste få frisk luft, sades det. Pappa tvingade mig. Jag var tvungen att gå ut, jag ville inte. Jag grät. Och skrek. Efter många minuters släpandes och tjatandes, satt jag där, på gården utanför, och tjurade. Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände men det blev plötsligt roligt där ute. Jag underhöll mig. Eller någon underhöll mig. Så helt utan vidare blev det roligt. Jag hade så kul att jag helt glömde bort tiden. Pappa kom ut. Igen. Han sa något om mat. Inte en chans, tänkte jag. Nu när han hade släpat ut mig tänkte jag stanna. Han gav sig inte ändå. Mat, mat, mat. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Tjatet övergick i jagande, jagande övergick i slag och sparkar. Pappa var nu tvungen att ta mig på axeln och bära in mig. Jag var galen. Jag ville ju inte gå in. Jag var ju ute, precis som han sa att jag skulle vara från början. Jag slog och sparkade i pappas grepp. Det var dags att ta fram esset, orden som han inte kunde säga emot mig på. Jag skrek i förtvivlan, med min outvecklade språkförmåga:

Jag måste fåå fjiisk luuuuft! Pappaaa lyssna, jag måste få fjisk luuft! Fjiiiisk luuuuuuuuft!

Det funkade inte.

Jag kom hem idag. Trevligt må jag säga. Har haft det ytterst mysigt i Forssjö också, såklart. Roligt var det.

Packade upp nyss. Spacklet skulle ut och in i lådan, där det hör hemma. Jag har inte mycket smink, verkligen inte. Ändå lyckas vissa saker hända mig.

Eftersom jag inte hade mycket för mig, mer än att fundera på om den manliga hippien framför mig på tåget verkligen hade längre hår än mig, passade jag på att även rensa hela lådan med skönhetsmedel lite. Det behövdes. Märkte jag. Men det var inte skitigt. Det var... glittrigt? Allting var fint. Guld överallt. Kvinnan med guldlådan. Jaa. Det är jag.

Året är 2000. Kreta är osäkert. Släktet Altis är på besök. Det är efter en heldag vid poolen. Den unga damen Mathilda Altis, hjärnan bakom Altis familjens framgång, går ut på balkongen. Hon blickar ut mot havet, hon lever livet. Men, det är något som stör hennes syn. Någon är i vägen. Hon blir irriterad. Ak4: an ligger och väntar inne på hotellrummet, redo att användas.

Det är en ungmö som skymmer sikten. Inte mycket äldre än Mathilda själv. Intressant. Hon håller i en Barbie. Mathildas blick blir svart. En Barbie? Vilken bortskämd liten unge. Men Mathilda vill inte vara sämre. En åsna. Det var vad hon hade köpt, minsann. En fin en, ska ni veta. Ingen sketen Barbie. Åsnan hämtas och förs ut på balkongen.

De två damernas blickar möts. Ett ögonblick av likgiltighet uppstår. Åsnan och Barbien står i tysthet. Sedan går det bara utför. Utan att utbyta så mycket som ett enda ord på deras gemensamma språk, visar de alla dyrbarheter de har att skryta med. Så som flaggor på tandpetare. Tufft.

Nu, åtta år senare sitter dessa två framgångsrika ungmör på var sin ort i Sverige. De gånger om året,  då de tar pauser från deras enastående karriärer, träffas de och bara umgås.

Och byter tandpets-flaggor.

Slut.

Det kunde ha gått illa idag, hörrni. Jag fick lite panik, faktiskt. Blev rädd, trodde att livet skulle ta en sväng ner till helvetet. Men, nej. Jag fixat'. Jag ordnade det, jag räddade världen.

Det var i bilen. Denise, jag och Marcus var på vägarna, hem ifrån Sundbyholm. Då slog det mig. Mina nycklar... jag ser dem inte. Alla som sett mig någon gång, vet att jag alltid håller i mina nycklar, alltid. Nu var dem alltså inte där. De var ingenstans. Väskan tömdes, fickor tömdes, skor tömdes. Borta.

Det fanns då två möjliga platser för mina nycklar att befinna sig på, förutom väskan, fickan och skorna. Antingen låg de i Sundbyholm. Ensamma i gräset. Troligtvis upp-grillade av någon grillande familj.

Eller. De kunde vara kvar i Stenby. Ja, det var mitt enda hopp.

Vägen dit blev hård. Jag drogs med ovissheten om mina nycklars öde och de katastrofala, fruktansvärda, makalösa, rysliga konsekvenser som skulle uppstå om de var kvar i Sundbyholm.

Efter några outhärdliga minuter anlände vi till Stenbyn. Men nej, de var inte i huset.

De var i min cykel. I min cykelkorg. Orörda. Bara väntandes på att jag skulle hålla i dem, hålla i dem för all framtid. Kärlek.

Det har uppstått ett problem. Det rubbar hela min tillvaro.

Jag har fått nytt överkast till sängen.

Inte så farligt, tänker ni nu. Men, ni ska bara veta hur mycket tid jag ödslar på detta tygstycke.

Varje gång jag ska bädda min säng, efter hårda påtryckningar från de äldre, slutar det i katastrof. Det går helt enkelt inte att dra ihop sängskrället. Ogenomförbart. I minst 15 minuter står jag där. Böjer, drar och jämnar till. Det slutar med att jag i ren ilska slänger kuddarna i sängen, skriker och tjoar om hur dålig jag är på att bädda och sätter mig ner. Mitt på golvet. Gråter några droppar.

Allt detta tack vare överkastet. Som inte fungerar för mig. Det är ur funktion. Tack IKEA, tack.

Måste berätta om mina drömmar jag hade i natt. Eller, nej. Tar bara den ena, mardrömmen. Den andra var motsatsen, en icke-mardröm. Mardrömmar är mycket mer intressanta.

Det började med, vad jag kommer ihåg, att jag, min familj och familjen Hardell skulle ut och åka båt. Det var inte där vi vanligtvis åker, det var någon helt annanstans. Båten var större också. Omåttligt stor. När vi åkte iväg röjde vi hus. Båten var för stor, så husen körde vi över. Jag tyckte att det var konstigt. Köra över hus? Men ingen annan sa något. Så jag bara flöt med. Vi åkte länge. Och det blev mörkt och dimmigt, såklart. För att komma till det ställe som vi av någon oförklarlig anledning skulle till, var vi tvungna att åka igenom en liten kanal. Jag satt med pappa bak i båten. Nu blir det läskigt. Håll i er.

På kanten av kanalen, mitt i skogen, satt en gubbe. Han var blå-grön. Långt hår och insjunkna ögon. Jag blev livrädd. Pappa sa då till mig, helt frånvarande: "Han är snart 100 år den där mannen. Han har setat på den där stenen hela sitt liv. Han anfaller folk som åker här och tar deras kläder."

Då la jag märke till att denna slemmiga gubbe hade någorlunda nya kläder, en tjock dunjacka och fina byxor. Jag fick panik, och börjar skrika. Något i stil med: "Herregud vad äcklig du är gubbe. Ful är du. Usch. Kom inte nära!" Jag försökte låta orädd, tror jag. Bra, riktigt bra. Gubben log bara när jag skrek, och han kollade mig rätt i ögonen. Sedan lyfte han på sig och började springa i vattnet efter båten, fortfarande stirrandes på mig. Då slog det mig. HAN KOMMER TA MINA KLÄDER! ÅK FORTARE, FORTARE! Självklart är det då ingen som lägger märke till mig. Någon inte ens noterar att vi har en zombie springandes efter båten.

Plötsligt kommer det några vandrare. Mina räddare. De slår ner gubben, och skär av hans skin. Och steker det i deras stormkök. Jag blev överlycklig. Tills jag såg att gubben levde. Han slog ner vandrarna och började springa igen. Vid den här tidpunkten var vi framme vid den bryggan i vassen som var vår destination. Gubben närmar sig. Jag skriker. Han är flådd och ler. Han kommer närmare, han kommer närmare, han kommeeeeer!

Så vaknar jag.

Det slog mig igår att jag har bleknat. Mist färgen. Jag var brun, förut. Nu är det borta. Jag orkar inte.

Imorgon åker jag till Göteborg. Götet. GBG. Västkusten. Kallat' vad ni vill.

Hejdå.