MATHILDA

Ibland uppskattar jag verkligen saker. Jag blir varm i hjärtat på allvar. Det finns många olika saker som har fått uppleva denna grad av tacksamhet, fredagar till exempel. Jag har också börjat uppskatta mer materiella saker, som datorn, mobilen och vattenflaskan. Nu har jag dock tagit det ett steg längre.

Jag blir galet glad av Internet. Åhhh, gaaaahhh jag älskar det pusssss.

Men tänk efter nu alla ni som inte riktigt värderar Internet på rätt sätt. Är det inte bra? Borde vi inte införa en Internet -dag? Då vi alla tillägnar våra tankar åt detta ypperliga påhitt. En dag då vi tackar CERN. Det tycker jag. Nu kör vi.

Tänk alla saker vi åstadkommer med Internet. Utan det skulle vi till exempel aldrig kunnat se alla utläckta filmsnuttar från inte-kommit-på-bio-än-filmer, aldrig fått läsa Carl Bildts åsikter helt gratis, aldrig kunnat åka fast för fildelning, inte kunnat ta reda på allt vi vill på Wikipedia, inte kunnat läsa bloggar, aldrig någonsin fått veta meningen med CS.

/ [email protected]

Saker och ting går inte som jag vill nuförtiden. Inte nog med att jag fått underskåp mot min vilja, utan vi ska ha prao om några veckor också. Jag tänker inte, jag vill inte.

Och sedan idag då. 75 % av alla de gångerna jag rest mig upp har jag slagit i foten. Jo, det är säkert. Den är helt mörbultad. Jag ska precis ta mitt fösta kliv upp från datastolen när något inte riktigt hänger med. Bonk, säger det och sedan ligger jag på golvet.
 
Knockout.

Jag ojar mig, väser skällsord åt gud och kramar om foten. Sedan ställer jag mig upp igen, tjuter och hoppar febrilt på ett ben (ja visst, det blir säkert bättre då). Jag släpper foten, ögonen fyllda med tårar, slår tre gånger i bordet och fortsätter ut mot köket.

Nu ska jag äta fisk. Jippie.


Det är Daniellas cykel som ger ifrån sig de pipande lätena, förresten. Inte min. Lyssna så får ni se.

Denna lördag har hittills spenderats framför burken. Det är väldigt fascinerande hur underhållande det är, egentligen. Pappa brukar alltid fråga mig vad det är jag gör när jag sitter där. Men så skriver ju han förstås fortfarande med pekfingret på tangenterna, så han borde inte veta vad man kan utvinna ur en dator.

Som kompanjon hittade jag också ett 400 g paket After Eight. Det är otäckt beroendeframkallande men också det i princip godaste man kan äta. Därför funderar jag på att köpa tre till. Och ett paket Smarties.

Bredvid mig ligger också mobilen, på ljudlös som alltid. Den har drivit med mig hela dagen. Det låter i högtalarna precis som det gör när man får sms eller när det ringer. Av ren automatik tar jag upp den och börjar läsa det jag förväntar mig ska vara ett sms. Men där står inget utan jag ser som vanligt bara Buddha stirra tillbaka på mig. Besviken återgår jag till något som troligtvis är ett klipp på YouTube.

Jag sitter här i pyjamas fortfarande också. Bara en sådan sak.

Idag när jag gick hem ifrån stan träffade jag Ramez. Han gick i min klass förut, men gör alltså inte det nu längre. Vi kom gående på bron båda två och ser varandra lite på avstånd. När vi sedan möts säger Ramez snällt: Hej Mathilda.

Självklart förväntas ju då att jag säger hej tillbaka. Men oförutsägbar som jag är börjar jag skratta. Flinar gör jag, utan att veta varför. Va? Vad gör jag? Skärp dig!

Jag lyckas ta mig i kragen och försöker klämma ur mig ett hej! vilket dock resulterar i ett lätt skrämmande läte och jag rusar snabbt därifrån.  

Förlåt Ramez, och: HEJ!

Imorgon är det skola. Slut på sena kvällar och bortsovda dagar. Jag är nervös. För första gången sedan ettan är jag nervös för att gå till skolan. Rädda mig, jag vill inte dö.

Vi kommer säkert ha sådana där samtal, med Johan. Johan är vår såkallade syo. Han ska hjälpa oss att välja rätt. Rätt linje. Vi ska tydligen också ha en sista prao-vecka. Då ska man välja det man vill göra, det man vill bli när man blir vuxen, hur ser du dig själv om 10 år? Det ska man veta förstår ni. Jag hatar prao.

När jag var hos Denise i Nyfors för inte så länge sedan satt vi vid hennes Macintosh. Vi kom in på ämnet bloggar, vilka vi läser. Jag lättade på hjärtat och erkände mot min vilja att jag läste Kenza. Jag förväntade mig då en smärre utskällning av fröken Karjel. Dock blev jag ytterst ställd av den följande konversationen.

Denise: Kenza? (Vafan, tänker hon, det syns)

Jag: Jaa... (försöker att få ämnet bortblåst)

Denise: Bor hon här eller? Är det någon du känner?

Jag: Ehm, nej... (Nu är det jag som inte förstår. Vet hon inte? Jag finner att den enda utvägen är att visa bloggen)

Jag: Ja, det här är hennes blogg.

Denise: Oj, hon var vacker. VAH? 300 kommentarer? Hur FAN kan hon få det? Hur kan någon få 300 kommentarer? (Hon gör betoning på 300, hon är chockad)

Jag: Haha, men det är väl inte så svårt? Har man över 30 000 läsare om dagen så borde väl i alla fall några kommentera, eller hur? (Jag börjar le. Hon vet inte)

Denise: Sa du 30 000?

Jag: Jaa, hon är ju typ som hon Blondinbella.

Denise: Blondinbella? Vem är det?

Tystnad.

Om 5 dagar och 13 timmar börjar skolan, för sista gången. Meeh? Tänker ni nu, hon går ju bara i 9: an. Det är ju tre år till efter det. Ja, det är det. Men det är inte skola era puckon. Det är gymnasiet. Helt annan sak.

Idag hjälpte jag min mormor. Jag gillar min mormor, så jag hjälper henne ibland. En hemlig tjänst, superhemlig.

Min mormor och morfar bor nära mig, så jag sprang upp till dem med denna sak som jag hjälpt mormor med. Jag plingar på, med hemligheten bakom ryggen för att kunna slänga fram den och göra en riktig bravurhälsning när hon öppnar.

Allting gick som planerat. Mormor öppnar, jag visar hemligheten och får komma in. I hallen står mormor med hemligheten i handen och stirrar på den. Nej, hon stirrar och nästintill hoppar av glädje. Hon öser lovord över mig och rätt som det är slår hon armarna om mig i en stor kram. Där står vi i hallen, och kramas. Det här gjorde jag bra, tänker jag och ler. Det här gjorde jag bra...

Jag gillar min mormor.

De senaste dagarna har jag haft hicka. Det har gått så långt att min omgivning börjat skälla på mig. Skälla på mig? För att jag hickar? Det är ju inget man kan göra åt, liksom.

Om man då inte skulle råka ha en Mikaela i närheten som kan lova en pengar om man hickar igen. Då går det minsann över.

-

Har ni märkt att sommaren håller på att packa iväg sig? Tar sitt pick och pack och går. Hej då sommaren. Vinka nu, allesammans. Hejsvejs.

I våras var Fanny i fjällen eller något liknande. Eftersom att hon har Comviq uteblev såklart hennes täckning. Det skickades massvis med SMS och det ringdes, men ingen fick tag i henne. Sista dagen, dagen då hon skulle åka hem, gick det dock att kommunicera med henne. Jag kommer inte ihåg vem utav oss det var som ringde men vi pratade i alla fall per telefon.

Fanny: Jaa, jag har ju inte haft någon täckning här.

Jag: Nej, vi har märkt det. Men är du hemma nu eller?

Fanny: Nej, vi håller på att packa in i bilen för att åka precis.

Jag: Men, du kvar alltså?

Fanny: Jaa...

Jag: Hur kommer det sig att det går att ringa nu då?

Fanny: Jo, alltså jag tappade mobilen.

Jag: Hehe, okej?

Fanny: Ja, jag tappade den i golvet. Så fick jag täckning.

Där har vi det. Det är så man gör för att få täckning med Comviq.

"Vivienne är elegant som sin mamma men Knox ser ut som Vladimir Putin."

Ha. Vafan? Han får 90 miljoner för att visa ungen och sedan säger han att den liknar Putin. Brad då.

Mamma (svänger upp dörren till mitt rum, väldigt positiv): Hejduuu! (Sätter sig på sängkanten, jag vaknar till) God morgon!

Jag: Ehmhehh... (Jag ser vad klockan är, 09.00. Stänger ögonen genast och ligger så still som möjligt, hon får inte tro att jag är pigg)

Mamma: Men! Du måste ju få in lite ljus hit! (Hon drar upp persiennerna)

Jag: UHHH... (Nej, Nej. Rädda mig! Drar täcket över huvudet, utan att se vaken ut. Försöker att inte sätta mig upp och skrika åt henne)

Mamma: Så! Du, hörru! Ska du inte gå upp? Upp med dig nu.

Mamma har sin första dag på semestern idag. Det är därför hon beter sig såhär. Upp med dig nu. Hon vet inte bättre.