MATHILDA

Idag när jag gick hem ifrån stan träffade jag Ramez. Han gick i min klass förut, men gör alltså inte det nu längre. Vi kom gående på bron båda två och ser varandra lite på avstånd. När vi sedan möts säger Ramez snällt: Hej Mathilda.

Självklart förväntas ju då att jag säger hej tillbaka. Men oförutsägbar som jag är börjar jag skratta. Flinar gör jag, utan att veta varför. Va? Vad gör jag? Skärp dig!

Jag lyckas ta mig i kragen och försöker klämma ur mig ett hej! vilket dock resulterar i ett lätt skrämmande läte och jag rusar snabbt därifrån.  

Förlåt Ramez, och: HEJ!