Slarvern
Det kunde ha gått illa idag, hörrni. Jag fick lite panik, faktiskt. Blev rädd, trodde att livet skulle ta en sväng ner till helvetet. Men, nej. Jag fixat'. Jag ordnade det, jag räddade världen.
Det var i bilen. Denise, jag och Marcus var på vägarna, hem ifrån Sundbyholm. Då slog det mig. Mina nycklar... jag ser dem inte. Alla som sett mig någon gång, vet att jag alltid håller i mina nycklar, alltid. Nu var dem alltså inte där. De var ingenstans. Väskan tömdes, fickor tömdes, skor tömdes. Borta.
Det fanns då två möjliga platser för mina nycklar att befinna sig på, förutom väskan, fickan och skorna. Antingen låg de i Sundbyholm. Ensamma i gräset. Troligtvis upp-grillade av någon grillande familj.
Eller. De kunde vara kvar i Stenby. Ja, det var mitt enda hopp.
Vägen dit blev hård. Jag drogs med ovissheten om mina nycklars öde och de katastrofala, fruktansvärda, makalösa, rysliga konsekvenser som skulle uppstå om de var kvar i Sundbyholm.
Efter några outhärdliga minuter anlände vi till Stenbyn. Men nej, de var inte i huset.
De var i min cykel. I min cykelkorg. Orörda. Bara väntandes på att jag skulle hålla i dem, hålla i dem för all framtid. Kärlek.
det är hesmkt att tappa bort nycklar, det är det faktiskt!
Heöa hjärnar vänder ut-och-in på sig själv för att försöka komma på när man hade nycklarna senast!
Men som tur är, har de alltid lyckas dyka upp till slut!
