Söndag
Måste berätta om mina drömmar jag hade i natt. Eller, nej. Tar bara den ena, mardrömmen. Den andra var motsatsen, en icke-mardröm. Mardrömmar är mycket mer intressanta.
Det började med, vad jag kommer ihåg, att jag, min familj och familjen Hardell skulle ut och åka båt. Det var inte där vi vanligtvis åker, det var någon helt annanstans. Båten var större också. Omåttligt stor. När vi åkte iväg röjde vi hus. Båten var för stor, så husen körde vi över. Jag tyckte att det var konstigt. Köra över hus? Men ingen annan sa något. Så jag bara flöt med. Vi åkte länge. Och det blev mörkt och dimmigt, såklart. För att komma till det ställe som vi av någon oförklarlig anledning skulle till, var vi tvungna att åka igenom en liten kanal. Jag satt med pappa bak i båten. Nu blir det läskigt. Håll i er.
På kanten av kanalen, mitt i skogen, satt en gubbe. Han var blå-grön. Långt hår och insjunkna ögon. Jag blev livrädd. Pappa sa då till mig, helt frånvarande: "Han är snart 100 år den där mannen. Han har setat på den där stenen hela sitt liv. Han anfaller folk som åker här och tar deras kläder."
Då la jag märke till att denna slemmiga gubbe hade någorlunda nya kläder, en tjock dunjacka och fina byxor. Jag fick panik, och börjar skrika. Något i stil med: "Herregud vad äcklig du är gubbe. Ful är du. Usch. Kom inte nära!" Jag försökte låta orädd, tror jag. Bra, riktigt bra. Gubben log bara när jag skrek, och han kollade mig rätt i ögonen. Sedan lyfte han på sig och började springa i vattnet efter båten, fortfarande stirrandes på mig. Då slog det mig. HAN KOMMER TA MINA KLÄDER! ÅK FORTARE, FORTARE! Självklart är det då ingen som lägger märke till mig. Någon inte ens noterar att vi har en zombie springandes efter båten.
Plötsligt kommer det några vandrare. Mina räddare. De slår ner gubben, och skär av hans skin. Och steker det i deras stormkök. Jag blev överlycklig. Tills jag såg att gubben levde. Han slog ner vandrarna och började springa igen. Vid den här tidpunkten var vi framme vid den bryggan i vassen som var vår destination. Gubben närmar sig. Jag skriker. Han är flådd och ler. Han kommer närmare, han kommer närmare, han kommeeeeer!
Så vaknar jag.
