MATHILDA

Mja. John Bauer, NTI och Mikael Elias var väl inget. Inte Rekarne heller, inte Rinman heller egentligen. Och inte Eskil.

Måste dock säga att det lutar åt miniräknarnas Mecka, Rinman.

--

De senaste dagarna har jag stört mig något otroligt på en sak. Är väl egentligen inget speciellt med det, men nu gjorde jag faktiskt något åt saken. Det hör till ovanligheterna.

Hemma, i köket, i bänken, i andra lådan uppifrån, ligger det prydliga rader med bestick. De tre rader som jag använder mest är gaffel-raden, kniv-raden och sked-raden. Jag använder ofta de här föremålen när jag är trött, det vill säga på morgonen. Oftast är jag då i stort behov av en sked, om jag nu inte vill äta müslin med händerna. I mitt nästintill sovande tillstånd öppnar jag alltså den här lådan varje morgon för att hämta - en sked.

Därför är det äckligt irriterande när jag med hela min kraft drar ut lådan, som är mycket svårdragen, så absolut långt mina armmuskler förmår på morgonen, för att finna tre rader med bestickskaft. Toppen på varje bestick göms kvar inne i lådan, icke-synliga.

På mornarna tänker jag dock inte på det, utan tar bara ett bestick. Jag vet inte vilket, men jag tar det. Rena rama lotteriet. Oftast hinner jag precis sätta mig till bords för att då inse att jag tagit en kniv, inte en sked. Det var ju fint, tänker jag, jag kan ju skära müslin. Fan. I. Helvete.

Jag måste göra om allt igen, resa på mig, dra ut lådan (ännu längre den här gången så att jag ser vad jag tar), ta en sked, stänga och sedan sätta mig igen.

Och nej, jag skojar inte när jag säger att exakt detta har hänt varje morgon den senaste veckan.

Idag löste jag dock problemet. Jag vände på alla bestick. Min fader försökte stoppa mig. Ohygieniskt kallade han det. Det får han göra. Då tar man ju alla på alla besticken, något sådant sa han.

Kalla mig äcklig, kalla mig smutsig, kalla mig ohygieniskt. Men jag ändrar mig inte, de ska ligga åt det hållet.