MATHILDA

Av alla saker jag kan säga till folk att de är, finns det ett ord som jag använder när det är någon som jag  verkligen inte gillar. Speciellt folk på TV. Anledningen till detta är att jag själv blir oerhört förnärmad när någon säger det till mig. Verkligen sårad blir jag. Stött och galen. 

Oskön.

Där har ni det. Ser ni hur förolämpande det är? Om jag därför kallar någon för oskön kan ni vara säkra på att det är allvarligt.

För oskön är tammefan det värsta man kan vara.

Stockholm var kul. Och vi är bäst.

Det är inte långt kvar nu. Bara två prov. Sedan är jag med igen, efter det.

Känner för att uppmärksamma detta lite. Det snackas nämligen en del om det.

Jag har blivit mer eller mindre retad hela mitt liv för att jag inte dricker kolsyra. Eller saker som innehåller kolsyra. Typ Cola. Eller Fanta. Eller Loka.

2 liter har jag kanske totalt under hela mitt liv lyckats trycka i mig. Och det var under de mest påträngande situationerna då jag grät och sparkade över att jag ville vara som alla andra. Men herregudars vad otäckt det är. Kinderna, halsen, magen, ja allting fräter sönder när denna skoningslösa syra tränger fram. Den släpper lös sina bubblor och de tar fram piskorna. De slår, skrattar sitt skoningslösa skratt, piskar och slår ännu mer. Mina kinder är så mörbultade att jag tvingas svälja. Halsen skriker efter nåd, men bubblorna ger sig inte. Jag skriker rakt ut. Lägger mig på golvet. Vrider och vänder mig i smärta. Jag dör!

Vill du någon gång tortera mig så är det bara att ta fram en Soda Streamer och en rejäl dunk vatten. Effektivt.

Vi ska till Gröna Lund med klassen på tisdag. Stenkul.

Jag har dock några dåliga minnen från det här med karuseller. Som när jag var på Liseberg och skämde ut mig totalt. Herregud.

Jag var 10 kanske. Det 5 år sedan, tänk på det. Jag har förändrats, utvecklats. 5 år sedan, ja.

Det var i alla fall så att jag och min alltid lika omtänksamma bror skulle åka Uppskjutet. Här bör påpekas att jag aldrig har vart så nervös i hela mitt liv, någonsin. Vi satte oss i sätena och jag spände med skakande händer fast mig. Så, tänkte jag, nu var det bara till och dö då. En tjej kommer fram, hon som kontrollerar att allt sitter rätt. Då händer det, det som inte får hända. Hon stannar till hos mig och rycker och sliter i banden, extra mycket. Hon kollar på mig och drar en liten suck. Själv fattar jag ingenting. Alla sitter och väntar. Hon rycker, jag stirrar. Då går hon helt plötsligt därifrån. Jaha, tänker jag igen och återgår till min nervositet, nu är det dags att dö, bra utsikt kommer jag ha i alla fall. Men nej, hon kommer tillbaka. Hon håller i något. EN SKRUVMEJSEL! Nej, är karusellen sönder? Nu kommer jag verkligen dö! Hjälp mig!

Hon stannar till vid mig och säger: Eh, du. Du har satt den här fel... 

Va? Satt den fel? Hon tar skruvmejseln och börjar knäppa upp mina band. Jag hör hur resten av passagerarna suckar, inklusive min bror. Jag hade satt den fel. Jag hade satt det rackarns bandet fel. Fel!

Hon fixade till banden och knäppte dem, rätt. Och jag åkte, för första och sista gången.  

Jag har mycket plugg nu förresten, så stör inte. Stör inte sa jag! STÖR INTE!

Eller.

Gör det, för all del. GÖR DET!

Mamma: Mathilda, kan du rätta mina Bingolotter?

Jag: Aha, okej...

En stund senare:

Jag: HAHAHAH! Jag skrev fel, Bongolotto.

Jonas: Jaha, och vad är det? Afrikas version eller?

Förlåt mig. Förlåt, förlåt, förlåt.

Skitväder. Kan inte någon göra något åt det? Sebastian? Du brukar vara bra på det.

Eller så kan det regna ut nu, och vara sol hela sommaren sen. Det skulle funka också. Du har två val alltså Väder, antingen fixar du sol och varmt nu, eller så får du hålla dig hela sommaren. Så det så.

Till sist måste jag meddela att det tydligen finns en del rykten angående de personer som går natur. Alla hamnar på McDonalds. Så sägs det.

Hmm?

Fick en riktig depressionssvacka nyss. Blev sådär äckligt negativ.

Jag kom hem ifrån skolan och bestämde att jag skulle äta något. Jag tog fram ett paket nudlar och allting var frid och fröjd. Kokade vattnet och stoppade ner nudlarna. Då kom det. Svisch, sa det, och allting förvandlades till negativt, precis allting. Nudlar? Men, jag vill inte ha nudlar. Åh. Sablar. Skit. Fan. Plugga? Men, jag orkar inte. Åh. Sablar. Skit. Fan. Åka till Tuna Park? Men, jag har ingen lust. Åh. Sablar. Skit. Fan. Sova? Ja, självklart.

27 dagar kvar till skolavslutningen och jag är redan nervös inför kramen med Eliana. Tänk om jag råkar mosa barnet. Mycket riskabelt. Bäst att avstå kanske. Förlåt Ellis.

23 dagar kvar till brors student och jag längtar redan efter tårtan. Och efter att få prova mössan ordentligt. Och hänga roliga grejer runt halsen på pojken.  

Hejdå.

Det är så att på gatan utanför mig har det i alla tider stått en liten parkeringsautomat. På samma sätt har det också stått parkeringsautomater utanför Denises gamla lägenhet och utanför Fredrik Fält. Vi såg dessa automater som våra. "Mathildas automat."

Jag kom cyklandes hem ifrån skolan när chocken slog mig.

Den var borta.

Helt putsväck. En grusgrop. Det vara allt som var kvar. Min puls steg drastiskt. Jag stirrade på gruset. Vad hade hänt? Varför hade det hänt? Jag vände mig om i panik. Snurrade runt. Skrek. Vart hade den tagit vägen?

Det visade sig efter några panikslagna minuter att automaten var flyttad. 100 meter bort. Puh.

Daniella: Leila! Hon ville döpa ungen till Leila!

Resten: Hehe...

Daniella: Jag menar, vem vill bli döpt efter en hund?

Resten: Hund?

Daniella: Jaa, den där hunden som dom sköt upp i rymden. Den som dog. Leila. Vem vill bli döpt efter den?

Resten: Lajka, Ella. Lajka.

Daniella: Ja, så var det. 

Det händer ibland att jag går i sömnen. Eller något i den stilen. För sover gör jag inte. Jag är vaken. Men jag har inte en blekaste om vad jag sysslar med. Jag bara gör det. Glider runt i lägenheten och kuckelurar.

Som en gång, riktigt i farten var jag då. Jag gick upp och trodde på djupaste allvar att det var morgon. Pigg var jag dessutom. Det kommer jag ihåg.

I alla fall tog jag mig ut ur mitt rum och in i köket. Under denna vandring hade jag, trots mitt förvirrade sinnestillstånd, lagt märket till att bostaden var ovanligt tom på folk. Mörkt var det ute också. Märkligt. Men, men. Jag var tvungen att äta frukost, jag fick ju inte bli sen till skolan.

Smöret, mackorna, mjölken, O'boyen. Jadå, allting framställt. Där satt jag, i min ensamhet. Konstigt, tänkte jag, har alla sovmorgon idag eller?

Jag var mitt i en tugga på min tredje macka då polletten plötsligt föll ner. Min blick for lite osäkert över köksklockan. Halv två? Jaha, på så sätt...

Bara att packa ihop och gå och lägga sig igen.

Morgonen efter, den riktiga morgonen, hörde jag mamma ifrån köket: "Men, jag som trodde att jag la fram mackor igår kväll..."

Hoppsan.

Jag vill ha hjälp. Alla som läser måste skriva vad de tycker. Okej?

Nästa år, eller i år kanske det är, ska jag söka till gymnasiet. Valet besvärar mig redan så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så därför vill jag att alla skriver vilken linje de skulle råda mig att välja. Och varför. Förstått? Bra. Hej.

Jag måste erkänna en sak. Lätta på hjärtat lite.

Jag har gjort något dumt. Visserligen var det ett tag sedan men det har tyngt mitt hjärta en längre tid nu.

Jag hade sönder en sak. Denna sak råkade vara min mammas älsklingsprydnad. Ett pepparkakspar, i keramik.

Paret var redan sönder. Faktiskt. Jag hade bara sönder det lite till.

Alltihop var en ren olyckshändelse. Jag skulle öppna en låda och då stod de lite i vägen, Paret Pepparkaka. TJOFF, sa det. Sen var de halshuggna. Helt av. Kropparna där, huvudena lite längre bort. Jävlar.

Så. Nu har jag erkänt. Lite bättre känns det. Kommer sova bättre i natt. Definitivt.

Jag åt glass igår. Inte vilken glass som helst för den delen, jag åt Slagstaglass. Den är rackarns god den där glassen. Kanske inte överdrivet speciellt god, men ändå välsmakande.  

Det finns många varianter av glassen också. Hallonsnäcka, Gott & Blandatsnäcka,  After eightsnäcka, mjukglass, milkshake... Ja, ni förstår. Alla dessa glassar är till synes helt vanliga. Inget konstigt.

När jag satt där, med trevligt sällskap och allt, var det dock en sak jag fann aningen udda. De gjorde reklam för en viss glass där. 21: an hette den. Jag tog mig en närmare titt på denna spektakulära skapelse. Den var stor. 21 glasskulor innehöll den. Plus grädde. 121 kronor. Det var priset.

Min fråga är nu, vem köper en sådan glass? Att dela den med några skulle kanske inte vara något problem. Men att äta den själv. Är det någon som skulle kunna göra det? 21 kulor. Bara sådär. Rakt ner i magsäcken. Snälla hör av dig till mig i sådana fall. Jag vill veta hur du gör. Hur du klara av det. Hur du lever. Min mage kan knappt ge plats för en bägare med tuttifrutti strössel. Konstigt.