MATHILDA

Tänk dig att du ligger och vilar. Det är sen eftermiddag och du har haft en sjuhelvetes dag. Du har släkt ner allt ljus i närheten, för bästa möjliga chans att kunna sova en liten stund. Det här är livet, tänker du.

Tänk dig då att, mitt i din sömn, tänds allt omkring dig och din mamma kommer in i rummet. Du suckar lite. Lite lugn och ro, snälla, säger du. Mamma lämnar snart rummet och du återgår till vilan.

Men. Mamma glömmer något. Hon har inte släckt lyset.

JAAAHAAA? skriker du efter henne. Du börjar bli arg. Fan, ska man aldrig få sova här eller? Hon säger att hon ska in i rummet igen, så hon vill inte släcka. Bäst för henne att hon kommer tillbaka och fixar, vad det nu var hon skulle fixa, snabbt som attan. Så du börjar vänta. I det fullt upplysta rummet. Där du försöker sova.

Fem minuter. Tio minuter. En kvart. Fortfarande tänt. Nu är du så fruktansvärt förbannad att du tar saken i egna händer och springer upp ur sängen för att själv släcka lampfan. Du slår extra hårt på strömbrytaren, för att markera liksom, att så här gör man bara inte. Nej, inte mot dig.

Några minuter senare kommer mamma ändå, mot alla odds. Hon har en dammsugare med sig. Hon ska dammsuga i rummet. Hon tänder lampan, IGEN, och trycker på maskinen som troligtsvis är utvecklad bara för att föra så mycket oväsen som möjligt. Du uthärdar stunden, dock. Du kokar inte över. Än.

Hon blir klar. Du är lättad. Hon tar maskinen under armen och spatserar mot dörren. Hon går ut, ut, ut, ut. HON BARA GÅR UT, UT, UT. Hon försvinner bort ur sikte, utan en tanke på vad hon just lämnat bakom sig. Bara går. L.A.A.A.A.A.M.P.A.N.N.N. för faaasiken, mamma.

Ni vill inte veta resten, lovar.