MATHILDA

Min vän Fabian klagande idag över att han tappat bort sin mobil. För er som inte känner Fabian kan jag berätta att han är en lustig spjuver, ja rent av lite vimsig. Mycket avancerad mobil har han, en väldig hightech-pryl. Touchskärm och sånt ni vet.

Imorse kom han alltså och berättade för oss att han tappat bort den, mobilen. Detta faktum verkade dock inte bekymra Fabian det minsta, som mest flinade åt saken. Hakan for på riktigt ner i bordet när han också helt utan vidare säger att den vart borta i en vecka utan det minsta spår efter sig. I sju dagar hade han vart mobil-lös.

En konversation i den här stilen utbytte nyss jag och Fabian på msn:

Fabian: Jag har hittat mobilen!

Jag: Shit!

Fabian: Den låg mitt på Köpmangatan...

Jag: Nu skojar du?

Fabian: Nej, där har den legat i en vecka nu, utan att någon snott den. Jag tror den legat under en kant för den klara sig från regnet.

Jag lovar, något sånt här kan bara hända Fabian Nilsson.

Sjukt.

Saker att se fram emot den kommande veckan:

• Måndag. Studiedag.

Ja. Det var väl ungefär det.

Annars är det väl Kina-Tibet för hela slanten. Visste ni att sedan 1987 har allvarliga antikinesiska kravaller brutit ut i Lhasa flera gånger i samband med den årliga stora bönehögtiden, då pilgrimerna samlas vid det gamla Jokhang-templet?

Nej. Inte jag heller.

... om skiten som stod på Wikipedia var trovärdig.

Alla är beroende av något, visst? Jag är beroende av tandkräm. Jag är tandkrämsmissbrukare. Det är ju kanske inte så allvarligt att jag smaskar i mig två tuber tandkräm om dagen och inte kan sova borta utan att springa till Ica och köpa två Colgate's. Nej, men jag är ändå en användare som placerar sig över snittet. När jag borstar tänderna gör jag det med troligtvis den dubbla mängden tandkräm än vad som är meningen, och efter halva borstningen fyller jag på men lika mycket igen. Men det är inte bara vid tandborstning som tandkrämen kommer till nytta. Nej, jag besöker tuben minst två gånger till under dagens gång. Vid de tillfällena stoppas en mindre mängd in i munnen, sprider ett minttema i hela kroppen för att sedan eventuella rester ska kunna spottas ut igen.

Varför gör jag det här?

1. Det är billigare än tuggummi,

2. Det är godare än tuggummi. Ibland.

Två små-killar går och pratar, den ena märkbart självsäkrare än den andra.

Kille 1 (överlägset): Vart bor du då?
KIlle 2: I Borsökna...
Kille 1: Haha, varför då? Jobbigt att gå i skolan här då ju? (Han hånar killen, flinar åt honom)
Kille 2: Njaa, alltså jag åker ju buss...
Kille 1: VA? Åker du buss ända från jävla Borsökna varje dag? (Betoningen är av är-du-dum-i-huvudet typen)
Kille 2: Ja, det gör jag. Det är ju inte så långt.
Kille 1: Joho? Haha! Det är skitlångt, fan. (Han försöker prata förstånd i Borsökna-killen)
Kille 2: Men, det ligger ju bara strax utanför stan?
Kille 1: Gör det? Men Köpng ligger ju inte här väl?
Kille 2: Köping? Jag sa Borsökna, vet du ens vad det är?  
Kille 1: ..... 

Haha. Han trodde ju att han visste.

Det har vart fler besökare här än vanligt på sistone.

Hejdå.

Idag hade jag en stor väska till skolan. Det var planerat, jag skulle nämligen ha ett par skor med mig hemifrån och sedan ett par skor ifrån skåpet. Båda skulle hem igen sedan, mycket besvärligt. Och det här var alltså på sidan om idrottskläderna och mapparna. Det finurliga var att jag trots allt detta hade plats kvar i väskan när jag skulle hem. Nämen sedär, tänkte jag, då kan jag ju ta hem lite böcker så att jag kan jobba ifatt. Ypperligt nöjd med mig själv skrockade jag lite och packade ner de mappar jag tyckte om. Jag tittade sedan in i skåpet och fann att det var tomt. Inte en enda bok eller mapp kvar. Äh, det är väl inget med det, tänkte jag och ägnade inte några mer tankar åt saken.

Väl hemma slänger jag den äckligt tunga väskan på golvet och börjar packa upp. Mapp efter mapp... Jag slänger upp dem på sängen, där det också visar sig ligga andra mappar. Det slog mig att det var många, onödigt många. Jaha, det var ju alla mappar? Alla böcker, alla papper, ifrån varje ämne. Allt. Okej, jag behöver jobba ifatt men det var väl kanske inte riktigt det här jag menade.

-

Såhär efter två dagar hemma kan jag konstatera att jag föredrar lektioner ledda av lärare. Jag är inte så bra på det där med att prioritera saker.

Kollade mailen igår. Ett mail hade jag fått, från Fanny var det. Stod det i alla fall. Det stod också att det inte var något ämne. Jag förmodade då att det var ett sådant där kejdebrev, jag suckade och öppnade mailet för säkerhetsskull, för att sedan snabbt ta bort det. Jag såg direkt att detta inte var något rackarns kedjebrev. Nej, nej. Det här var ett vanligt mail. Det hade inte vidarebefordrats till 100 olika kontakter och hade inte heller ett innehåll av ren värdelöshet. Det var adresserat till mig, endast mig. Jag blev glad då, förstår ni. Det är inte ofta jag får seriösa mail. Jag började då med spänning läsa de få orden som stod nerskriva:

men bestämmer inte dem det? :)

Okej. Jag tänkte tillbaka, vad hade Fanny och jag pratat om tidigare den dagen på MSN? Jo, glass hade vi pratat om, Ben & Jerry's. Men jag förstod ändå inte, bestämmer inte dem det? Vad kunde hon ha menat? Besviken på att jag inte lyckats klura ut vad det var hon ville tog jag bort mailet och loggade in på MSN och drog igång en konversation med henne.

Jag gick rakt på sak; Vad var det med mailet du skickade Fanny-bunny? Hon svarade att hon inte hade skickat något. Inte en chans att hon hade gjort, hon tog sig en rejäl funderare utan att komma ihåg något om ett mail. Så sade hon.

Hon hade alltså inte skickat det. Det var ett mail med ingen som helst betydelse, som det inte alls var meningen att jag skulle läsa.

Jag känner mig blåst.

Ibland uppskattar jag verkligen saker. Jag blir varm i hjärtat på allvar. Det finns många olika saker som har fått uppleva denna grad av tacksamhet, fredagar till exempel. Jag har också börjat uppskatta mer materiella saker, som datorn, mobilen och vattenflaskan. Nu har jag dock tagit det ett steg längre.

Jag blir galet glad av Internet. Åhhh, gaaaahhh jag älskar det pusssss.

Men tänk efter nu alla ni som inte riktigt värderar Internet på rätt sätt. Är det inte bra? Borde vi inte införa en Internet -dag? Då vi alla tillägnar våra tankar åt detta ypperliga påhitt. En dag då vi tackar CERN. Det tycker jag. Nu kör vi.

Tänk alla saker vi åstadkommer med Internet. Utan det skulle vi till exempel aldrig kunnat se alla utläckta filmsnuttar från inte-kommit-på-bio-än-filmer, aldrig fått läsa Carl Bildts åsikter helt gratis, aldrig kunnat åka fast för fildelning, inte kunnat ta reda på allt vi vill på Wikipedia, inte kunnat läsa bloggar, aldrig någonsin fått veta meningen med CS.

/ [email protected]

Saker och ting går inte som jag vill nuförtiden. Inte nog med att jag fått underskåp mot min vilja, utan vi ska ha prao om några veckor också. Jag tänker inte, jag vill inte.

Och sedan idag då. 75 % av alla de gångerna jag rest mig upp har jag slagit i foten. Jo, det är säkert. Den är helt mörbultad. Jag ska precis ta mitt fösta kliv upp från datastolen när något inte riktigt hänger med. Bonk, säger det och sedan ligger jag på golvet.
 
Knockout.

Jag ojar mig, väser skällsord åt gud och kramar om foten. Sedan ställer jag mig upp igen, tjuter och hoppar febrilt på ett ben (ja visst, det blir säkert bättre då). Jag släpper foten, ögonen fyllda med tårar, slår tre gånger i bordet och fortsätter ut mot köket.

Nu ska jag äta fisk. Jippie.


Det är Daniellas cykel som ger ifrån sig de pipande lätena, förresten. Inte min. Lyssna så får ni se.

Denna lördag har hittills spenderats framför burken. Det är väldigt fascinerande hur underhållande det är, egentligen. Pappa brukar alltid fråga mig vad det är jag gör när jag sitter där. Men så skriver ju han förstås fortfarande med pekfingret på tangenterna, så han borde inte veta vad man kan utvinna ur en dator.

Som kompanjon hittade jag också ett 400 g paket After Eight. Det är otäckt beroendeframkallande men också det i princip godaste man kan äta. Därför funderar jag på att köpa tre till. Och ett paket Smarties.

Bredvid mig ligger också mobilen, på ljudlös som alltid. Den har drivit med mig hela dagen. Det låter i högtalarna precis som det gör när man får sms eller när det ringer. Av ren automatik tar jag upp den och börjar läsa det jag förväntar mig ska vara ett sms. Men där står inget utan jag ser som vanligt bara Buddha stirra tillbaka på mig. Besviken återgår jag till något som troligtvis är ett klipp på YouTube.

Jag sitter här i pyjamas fortfarande också. Bara en sådan sak.

Idag när jag gick hem ifrån stan träffade jag Ramez. Han gick i min klass förut, men gör alltså inte det nu längre. Vi kom gående på bron båda två och ser varandra lite på avstånd. När vi sedan möts säger Ramez snällt: Hej Mathilda.

Självklart förväntas ju då att jag säger hej tillbaka. Men oförutsägbar som jag är börjar jag skratta. Flinar gör jag, utan att veta varför. Va? Vad gör jag? Skärp dig!

Jag lyckas ta mig i kragen och försöker klämma ur mig ett hej! vilket dock resulterar i ett lätt skrämmande läte och jag rusar snabbt därifrån.  

Förlåt Ramez, och: HEJ!