MATHILDA

Fick detta sms i morse:

Hej Anna jag glömde tallriken
som tårtan var på kommer du
ihåg kan du kanske ta den med
till affären kan jag hämta vid ett
tillfälle TACK för igår
GERD

Svarade med en förklaring om att jag, vad jag vet,
varken hade ätit någon god tårta eller fått en
tallrik för mycket igår kväll. Klargjorde också att jag
inte hette Anna.  

Gerd svarade med ett tomt sms.

Ska jag vara ärlig hade jag hoppats på något lite mer givande.

En kul grej nu då.

Blev idag insläppt av min Sv/SO -vikarie Nina i skolans bibliotek då jag förklarat för henne att jag var i brännande behov av en mycket speciell bok. 

Nina och jag gick tillsammans den korta vägen till bibblan (jag skriver bibblan dels för att biblioteket var jobbigare att skriva än jag trodde, och för att denna bibbla inte är värd att bli kallad bibliotek då den knappast är större än ett par hyllor). Väl inne sökte jag upp boken på datorn, men hade problem med att hitta den bland alla hyllorna (ja, jag vet att jag motsäger mig själv; bibblan var kanske lite större än ett par hyllor). Följande konversation utbytte då Nina och jag:

Nina: Men du, vilket hylla var det då?
Jag: Ehm, Lz.
Nina: Jaha, men då är det här borta.

Vi går till hyllan.

Nina: Jo, jag har vart bibliotekarie själv en gång i tiden nämligen.
Jag: Haha, jaha! Då kan ju du det här, du.
Nina: Haha, jaa. Vad hette författaren?
Jag: Det står inte, men den borde ha HITLER med stora bokstäver på ryggen.
Nina: Mhm, du. Här!
Jag: Va bra, tack.

Boken var svart med en stor bild på en arg Adolf Hitler mitt på framsidan. Och med skriften HITLER skrivet stort över honom. Jag höll den hårt medan vi låste bibblan och gick.

Jag: Åh, vad bra! (jag tittar leende på boken)
Nina: Hehe, jaa... (hon ser misstänksamt på mig)
Jag (förstår plötsligt situationen och säger snabbt): Hehe nej, alltså, den är till min uppsats...
Nina: Ha, jo jag förstod det.
Jag: Hahah, bra. Tänkte att det var bäst att säga det bara. Så att du inte trodde... eh... något annat.
Nina: He, nejdå.

Man vet ju aldrig. Det kanske står nazist i pannan på mig.

Jag har börjat tänka i nya banor. Procent-banor. Det hela har fått fruktansvärda konsekvenser. Att jag sover 33 procent av mitt liv visste jag redan. Att 8 procent av mitt liv troligtvis kommer spenderas framför datorn var väl inte direkt någon överraskning det heller. Men saker som att 17 procent av min vardagsmorgon går åt till att byta kläder, och att jag utan tvekan kommer att spendera minst 3 procent av mitt liv med att göra absolut ingenting är lite mer illavarslande.

0,4 procent av min dag utgörs av att trassla ut hörlurar. Det kan man ju fundera över. Vadå, liksom? 0,4 procent blir mycket i längden, och jag ägnar den tiden åt något av det mest värdelösaste man kan göra. Det här blir jag irriterad på ska ni veta. Dock inte på mig själv. Nej, det här är helt och hållet Sony Ericssons fel. Tidslöseri, sånt som man kommer ångra sedan när man är gammal och inser att man inte gjort alla saker som skulle vart kul (som att sova i badkaret). Varför har inte någon gjort något åt det här? Åt trassel-helvetes-hörlurarna? Ska man bli tvungen att hitta en lösning själv eller? Va?

0,4 procent, Sony Ericsson, hör ni det? 0,4 procent.

Tänk dig att du ligger och vilar. Det är sen eftermiddag och du har haft en sjuhelvetes dag. Du har släkt ner allt ljus i närheten, för bästa möjliga chans att kunna sova en liten stund. Det här är livet, tänker du.

Tänk dig då att, mitt i din sömn, tänds allt omkring dig och din mamma kommer in i rummet. Du suckar lite. Lite lugn och ro, snälla, säger du. Mamma lämnar snart rummet och du återgår till vilan.

Men. Mamma glömmer något. Hon har inte släckt lyset.

JAAAHAAA? skriker du efter henne. Du börjar bli arg. Fan, ska man aldrig få sova här eller? Hon säger att hon ska in i rummet igen, så hon vill inte släcka. Bäst för henne att hon kommer tillbaka och fixar, vad det nu var hon skulle fixa, snabbt som attan. Så du börjar vänta. I det fullt upplysta rummet. Där du försöker sova.

Fem minuter. Tio minuter. En kvart. Fortfarande tänt. Nu är du så fruktansvärt förbannad att du tar saken i egna händer och springer upp ur sängen för att själv släcka lampfan. Du slår extra hårt på strömbrytaren, för att markera liksom, att så här gör man bara inte. Nej, inte mot dig.

Några minuter senare kommer mamma ändå, mot alla odds. Hon har en dammsugare med sig. Hon ska dammsuga i rummet. Hon tänder lampan, IGEN, och trycker på maskinen som troligtsvis är utvecklad bara för att föra så mycket oväsen som möjligt. Du uthärdar stunden, dock. Du kokar inte över. Än.

Hon blir klar. Du är lättad. Hon tar maskinen under armen och spatserar mot dörren. Hon går ut, ut, ut, ut. HON BARA GÅR UT, UT, UT. Hon försvinner bort ur sikte, utan en tanke på vad hon just lämnat bakom sig. Bara går. L.A.A.A.A.A.M.P.A.N.N.N. för faaasiken, mamma.

Ni vill inte veta resten, lovar.

Jag är för närvarande väldigt nära att älta mina sviktande spanskakunskaper igen. Men jag ska inte göra det.

Jag är för närvarande sugen på att älta en annan grej också. Men jag ska inte gör det. Inte nu i alla fall.

Påminn mig att göra det senare.

-

Vad ska jag göra nu? Jo, det vankas yoga. Mjaa, tänker ni nu, inte riktigt hennes grej. Nej, det är det inte. Jag gillar inte yoga, egentligen. Det är bara maten i den asiatiska kulturen som verkar vända sig till mig. Det är därför jag alltid strävar efter de bakre delarna av yoga-salen.

Min favorit del av passet är "placera dig nu i dödsstilla position". Då är det meningen att man ska ligga ner på rygg och slappna av. Det är här jag brukar ta min powernap. Skitbra.

Min ursäkt för yogan? Min mamma vill väldigt gärna att jag går med henne. Jag gör som min mamma säger.

Herr.

Det här har dödat mig under en längre tid nu.

Jag har läst spanska sedan 6:an, okej? Då borde man ju kunna en del, inte mycket såklart. Men ändå ha lite koll.

Nu ska jag berätta en sak.

Jag har noll koll på det spanska språket. Noll koll.

Vi, hela min spanskagrupp och jag, är föga värdelösa på spanska, allihopa. Det här oroar mig.

Vi har, och har alltid haft, roligt på våra lektioner. Om vi nu inte har lärt oss spanska så har vi åtminstone förlängt våra liv med ett par veckor.

Ja, kul har vi ju haft. Men själva spanskan gick liksom lite... åt helvete.

Äh. Skit.

Troligtvis ingen som missat, men melodifestivalen börjar idag. Hm. Jag undrar liksom, vad är det bra för, egentligen? Melodifestivalen? Är det roligt?

Det är ingen bra musik, alls. Det är för det mesta bara en massa pinsamma, avdankade 40-åringar, som tror att nu, nu jävlar ska de slå igenom. Själva processen är ju inte kul heller. Det hela slutar det med Eurovision. Där vi för övrigt inte har någon anledning att vara med, då vi är globalt utstötta ur gemenskapen i denna tävling.

I år är dock Melodifestivalen lite värre än vanligt.

Caroline af Ugglas.

Ah, jag vet. Ni vet. Den mänskliga formen av oskön. Och visst måste den tammefan finnas i Sverige.

Vad i hela friiiiden ska hon göra i melodifestivalen? IGEN? Svensk Janis Joplin? Ha. Nej, det är inget bra.

Jag förstår inte, tyvärr Caroline.

6:an visar Bourne -filmerna nu i dagarna. Där stiger de i mina ögon, 6:an. Jag gillar Bourne nämligen. Jag gillar Jason Bourne. Stenhård kille. Det är inte alla som kan "run flat out for a half mile before my hands start shaking", så att säga. För övrigt är Jason är ganska så fult namn. Om jag någon gång gör en film ska skurken heta Jason.


 

Vad gör jag annars? Sitter här och hoppas att ingen ser mig, eller de bisarrt stora hörlurarna jag har på huvudet. Mina fötter har somnat också.

Mathilda: Måste till stan idag...
Fanny: Jaha, vad ska du göra där dåå?
Mathilda: Kolla efter jeansjacka bara...
Fanny: Ahaa, jaa. Asså mina linser är SLUT! Helt slut och...
Mathilda: Du?
Fanny: Ah?
Mathilda: Jag sa jeansjacka.
Fanny: Oj, haaahahaha.

Detta fann vi så roligt att vi helt och hållet glömde att gå av bussen. Bra, verkligen.

5 poäng till den som först listar ut vad det var hon trodde att jag sa.

I en förgången tid hade jag en Samsungmobil. På den kunde jag ha ringsingnaler. Polyfona, ringsingnaler. Jag tittade igenom dessa polyfona låtar nyss. Britney var med. Hittade till och med lite Mission Impossible. Livet enligt Rosa låten stod högt upp, fortfarande inställd som ringsingnal.

Och sen fanns ju...
 

Idag hade jag tänkt:

• Placera Naturvetenskapsprogrammet högst upp på min ansökningslista.
• Jag hade också tänkt trycka på knappen där det står Bekräfta ansökan.
• Sist hade jag tänkt ha ännu en sömnlös natt, då jag planerat att ligga och skrocka stolt över att jag äntligen lyckats bestämma mig för vart fan jag ska ta vägen.

Men:

• Jag är en fegis.
• Jag är rädd för att göra något fel. Som att råka ansöka till Naturbruksprogrammet istället.
• Min image är att göra allt lite väl sent, så jag håller mig till det.

Därför:

• Ansöker inte jag idag.
• Tjatar jag ännu mer på Johan, och ber honom vara med när jag bekräftar allt.
• Han får skriva ut skiten åt mig också. Ha.