MATHILDA

Jag tror baske mig att fyrklövern hade lite effekt. Inte mycket. Men det är bra nu. Coolt. Fagert. Snyggt. Fortsätt så bara.

Jag känner mig sentimental också. Måste lufta gamla minnen. Sådana där roliga minnen. Då man skrattade tills man fick träningsvärk i magen, var trögtänkt och trodde att man var King Kong.

Vi tar det kronologiskt:

• Emma och jag. På Kreta. Två veckor av ödlejakt. För att inte tala om poolen. Kan inte bli bättre. Ålder: ca 7.
• Tilia och jag. Hos familjen Volt. Upplevelsen som numera går under namnet Övernattningen i skolan. Vi lekte, vi låtsades, vi segrade. Ålder: ca 8.
• Denise och jag. Jul på Stensborgsgatan. Vi tar våra första dans-moves, till klassiska jullåtar. Oslagbart. Ålder: ca 9.
• Daniella och jag. Hos mig, gården. Det är höst. Vi badar i löv. Vi simmar i dem. Men främst, vi fångar dem. Jag vann, minsann. Ålder: ca 11.
• Hannes och jag. Hos mig. Vi skrattar, vår humor. Såhär i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad det var vi hade så kul åt. Något med kludd var det i alla fall, kludd bakom öronen. Ålder: ca 11.
• Fanny och jag. Trappan, Wallqvistgatan. Vi uppfinner vår egen sport, Trapp-boll. Reglerna är höjden av ologiskt, men hujeda mig vad vi skrattade. Min livslängd är garanterad. Minst 102 kommer jag uppnå. Ålder: ca 11-12.
• Bröderna Hardell, bror och så jag. Midsommar, Närsjö. Friggeboden hade blivit invaderad. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Vi var tvungna att ingripa. De var tvungna att dö. Vi dödade dem, ja. Vi slaktade dem. Tveskjärtsmassakern. Det är vad vi vill kalla det. Ålder: ca 14.

Klart slut.

Mamma: Köp den där nu då.

Jag: Neej...

Mamma: VAH?

Jag: Nej. Jag är hungrig. Jag kan inte köpa kläder då.

Varför har McDonalds aldrig det jag vill ha? Dåligt.

Det här med fotbollen. När jag kollar är det en sak jag stör mig på. Kommentatorerna, Perlskog och Fjellström, heter de väl. Jag kanske är den enda som lyssnar på vad de säger.

I alla fall så börjar det alltid med att ett lag precis fått tillbaka bollen och står på sin egen planhalva och startar igång. Nu börjar allt som oftast denna Fjellström berätta en historia. En lång en. Vanligen om en spelares skada. Eller fru. Historien är så lång att laget hinner komma över på andra halvan och närmar sig målet. Det drar ihop sig nu. Men Fjellström snackar på. Historien är ju inte klar än. Det är upplösningen på historien och jag sitter och väntar förväntansfullt på slutet. Då smäller det. Perlskog avbryter Fjellström. Wroooom. Bara kör över honom.

"...här kommer Silva han lyfter in, och det är måååååååål. HAN GÖR DET. David Silva säkrar Spaniens finalplats." Spanjorerna hoppar. Skriker. Stojar.

Det finns inget som får mig att känna mig så otroligt feminin som mina målade naglar. Mina händer känns helt plötsligt ytterst värdefulla och vid minsta slag på en nagel avges en signal som får slående konsekvenser. Allt som mina händer har grepp om faller till marken. Duns. Panik utbryter.

"BLEV DET MÄRKE, BLEV DET MÄRKE PÅ NAGELN?" Mina ögon är uppspärrade till max. Jag vrider och vänder på fingret, helt för tillfället ovetande om att det bara växer naglar på en sida av fingret. När lederna efter några minuter till slut säger ifrån, drar jag slutsatsen att det inte blev något märke. Den närmaste timmen ägnas istället åt stirriga blickar varannan sekund, bara för att vara säker på att ingen skada har skett.

Det löste sig med fåglarna också, hörni. Behöver ingen hjälp. Katten åt upp dem.

Jag är på gränsen till total förvirring. Det piper. Överallt, hela tiden. Vart jag än går.

Pipiiippiipipipiiippipiippiiiiiiip.

Vad är det? tänker jag, är det någon som vill meddela mig något på morse? Har jag fått tinitus? Är det någon som skojar med mig? Håller jag på att bli galen?

Eller? Jaha. Jaså, på så sätt.

Fåglar. Fågelkräk. Fågelungar.

Skjut dem, någon?

Förresten, ni kan ju räkna med att jag kommer få ett sjujädrans sommarlov nu. Hittade nämligen en fyrklöver idag.

Hej svejs.

En del är bra på att grilla, andra inte.

Är han snygg? Nej.

Kan han sjunga? Nej.

Är han rolig? Nej.

Kan han spela fotboll? Nej.

Är han smart? Nej.

Är han en störande, återkommande, fåfäng, irriterande, överskattad snubbe som jag skulle må mycket bättre utan?

Det tog emot att ladda upp en bild på honom. Därför tog jag den i miniatyr. Det kändes bättre så.

Det finns en sak som jag verkligen hatar med mig själv. Jag brukar i övrigt gilla mig, så det här är ett undantag. När jag tänker på det blir jag sådär ledsen och besviken. Tänker på hur livet skulle vart utan det.

Det är mina ögon det handlar om. Visst, de är fina och bruna och så, men för er som inte vet så ser jag mycket dåligt.

-3,75

Den styrkan har jag på mina linser. Vet att en del inte förstår hur dåligt det är, men för er som vet ber jag om lite medlidande. Ni förstår eller hur? Förstår hur jobbigt jag har det, hur ofattbart dåligt jag ser. Okej, jag vet att det inte ens är i närheten av hur dåligt en del andra ser. Men jag ser sämre än min mamma. MIN MAMMA!

Jag har linser, det är bra. Det är bekvämt. Underlättande. Då kan jag duscha utan att halka och slå ihjäl mig. Och bada utan att drunkna för att jag inte ser ytan.

Sådär. Nu vet ni hur mycket jag lider över att ha fått ett par ögon som slutat fungera efter 15 år. 

Saker värda att notera:

•·        Frillan, såklart.

•·        Blicken. Vad planerar jag för något? En attack mot kameramannen?

•·        Kinderna. Det är barnhull, jag lovar.

•·        Kläderna. Hängselbyxor och randig tröja. Tufft.

•·        Ögonen. De finns där, någonstans.

Hade en ovanligt underhållande MSN-konversation med Fanny häromkvällen. Vi brukar ha det ibland. Och med underhållande menar jag att jag själv sitter och skrattar åt mina egna skämt, som jag drar för henne. Konversationen var lång så jag kortar därför ner den något.

Vi pratade om vaxning av ben, mycket fascinerande.

Fanny: Aldrig, skulle dö. Dödens död. Jag lovar, liemannen kommer.

Jag: Jo, jag fruktar att jag också skulle göra det. Men liemannen är inget problem. Vi är kusiner, han och jag. Vi har vaxat ben ihop förut.

Fanny: Hahaha, livet och döden, kusiner?

Jag: Ja, fast egentligen är han adopterad. Det är därför han är så mörk.

I morgon är det avslutning. Det är bra.

Dock måste jag nu uttrycka en hyllning till dem som jag inte kommer att träffa lika ofta under detta lov. Känsligt det här.

Jag tycker om er. Det ska ni veta. Ni är sådär gulliga och söta. Riktigt perfekta är ni och jag kommer sakna er så att jag nästintill dör. Så att ni vet.

-----------

Kul för han, förresten.

Betalade nyss 250 kronor för en klubba. Det skulle vara tuggummi i den, vilket var anledningen till att jag tog den. Gillar sådana grejer, tuggummigrejer. Klubban var god och jag var helt fokuserad på tuggummit inuti. Det visade sig sedan efter en kvart av bortslösat bitande, att jag blivit lurad. Inte ett endaste spår av det rackarns tuggummit.

Falsk marknadsföring. Det är vad jag skulle vilja kalla det.

Nu blir jag galen snart. Jag kommer riva av skinnet på fötterna och benen. Då kanske det slutar klia. Det där soleksemet. Som jag starkt hatar. Hatar, hatar, hatar.

Vartenda år kommer det. Usch. Och alltid lagom till shortsdebuten. I morgon ska jag ha klänning också. Bra. 

Gjorde bort mig häromdagen. Inte ett riktigt hårt slag men det var lite smått besvärande.

Jag satt på min cykel på väg hem ifrån Stenby då jag plötsligt måste stanna vid ett övergångsställe. Bilarna kör förbi och jag står där, ensam och uttråkad. En bilist är dock snäll nog och stannar för att släppa över mig. Självklart är det då meningen att jag ska köra över så fort som möjligt för att undvika köbildning. Inga problem, tänker jag tacksamt och ler mot bilföraren. Vid det här ögonblicket gick något fel. Jag kliver upp med ena foten på pedalen och trampar igång. Men, något stämmer inte. Det drar kallt under ena foten. SKON!

Jag nödbromsar cykeln och vänder mig om, med ena hjulet mitt i gatan. Där ligger den, kvar på andra sidan gatan. Min vita slip in -sko (mormor kallar dem så). Jag inser vad jag just ställt till med och gör då ett försök till att backa cykeln någon meter så att jag så smidigt och osynligt som möjligt kan stoppa in foten i skon igen. Självfallet ligger då bromsen i vilket gör det omöjligt för mig att rulla bakåt. Jag tvingas då med en djup suck slopa min integritet och gå av cykeln, och mer eller mindre lyfta tillbaka den. Allt medan bilkön blir längre och min trogne bilist för länge sedan svikit mig och kört vidare.

Jag gick och återförenade skon med foten och hoppade sedan på cykeln, ställde mig vid vägkanten och väntade på att nästa snälla bilförare skulle stanna för mig.

Av alla saker jag kan säga till folk att de är, finns det ett ord som jag använder när det är någon som jag  verkligen inte gillar. Speciellt folk på TV. Anledningen till detta är att jag själv blir oerhört förnärmad när någon säger det till mig. Verkligen sårad blir jag. Stött och galen. 

Oskön.

Där har ni det. Ser ni hur förolämpande det är? Om jag därför kallar någon för oskön kan ni vara säkra på att det är allvarligt.

För oskön är tammefan det värsta man kan vara.

Stockholm var kul. Och vi är bäst.

Det är inte långt kvar nu. Bara två prov. Sedan är jag med igen, efter det.

Känner för att uppmärksamma detta lite. Det snackas nämligen en del om det.

Jag har blivit mer eller mindre retad hela mitt liv för att jag inte dricker kolsyra. Eller saker som innehåller kolsyra. Typ Cola. Eller Fanta. Eller Loka.

2 liter har jag kanske totalt under hela mitt liv lyckats trycka i mig. Och det var under de mest påträngande situationerna då jag grät och sparkade över att jag ville vara som alla andra. Men herregudars vad otäckt det är. Kinderna, halsen, magen, ja allting fräter sönder när denna skoningslösa syra tränger fram. Den släpper lös sina bubblor och de tar fram piskorna. De slår, skrattar sitt skoningslösa skratt, piskar och slår ännu mer. Mina kinder är så mörbultade att jag tvingas svälja. Halsen skriker efter nåd, men bubblorna ger sig inte. Jag skriker rakt ut. Lägger mig på golvet. Vrider och vänder mig i smärta. Jag dör!

Vill du någon gång tortera mig så är det bara att ta fram en Soda Streamer och en rejäl dunk vatten. Effektivt.

Vi ska till Gröna Lund med klassen på tisdag. Stenkul.

Jag har dock några dåliga minnen från det här med karuseller. Som när jag var på Liseberg och skämde ut mig totalt. Herregud.

Jag var 10 kanske. Det 5 år sedan, tänk på det. Jag har förändrats, utvecklats. 5 år sedan, ja.

Det var i alla fall så att jag och min alltid lika omtänksamma bror skulle åka Uppskjutet. Här bör påpekas att jag aldrig har vart så nervös i hela mitt liv, någonsin. Vi satte oss i sätena och jag spände med skakande händer fast mig. Så, tänkte jag, nu var det bara till och dö då. En tjej kommer fram, hon som kontrollerar att allt sitter rätt. Då händer det, det som inte får hända. Hon stannar till hos mig och rycker och sliter i banden, extra mycket. Hon kollar på mig och drar en liten suck. Själv fattar jag ingenting. Alla sitter och väntar. Hon rycker, jag stirrar. Då går hon helt plötsligt därifrån. Jaha, tänker jag igen och återgår till min nervositet, nu är det dags att dö, bra utsikt kommer jag ha i alla fall. Men nej, hon kommer tillbaka. Hon håller i något. EN SKRUVMEJSEL! Nej, är karusellen sönder? Nu kommer jag verkligen dö! Hjälp mig!

Hon stannar till vid mig och säger: Eh, du. Du har satt den här fel... 

Va? Satt den fel? Hon tar skruvmejseln och börjar knäppa upp mina band. Jag hör hur resten av passagerarna suckar, inklusive min bror. Jag hade satt den fel. Jag hade satt det rackarns bandet fel. Fel!

Hon fixade till banden och knäppte dem, rätt. Och jag åkte, för första och sista gången.  

Jag har mycket plugg nu förresten, så stör inte. Stör inte sa jag! STÖR INTE!

Eller.

Gör det, för all del. GÖR DET!